Sagan om mamman och flickan

Det var en gång en ung kvinna som närde en stark längtan.
Hon önskade sig ett barn, ett som var bara hennes, att älska och vårda. Att höra samman med.

Kvinnan skickade ut sin önskan i universum och väntade sedan tillitsfullt.

Som alla böner som är ärligt menade och kommer från hjärtat, blev den besvarad.
Kvinnan fick en dotter. Den vackraste hon sett.
När den lilla låg på hennes bröst förstod hon för första gången innebörden av ordet lycka.
Åren gick och den lilla växte upp till en mycket vacker ung kvinna.
Olika svårigheter på deras väg gjorde att mamman och flickan svetsades samman, mycket tätt. De kommunicerade med tankar och använde få ord, till andras förundran.
När flickan kom i den åldern när man bör frigöra sig och skapa sig en egen plattform, blev mamman rädd. Rädd att mista det käraste hon hade. Rädd att förlora den självklara kärleken mellan henne och dottern.
Rädslan gjorde henne kontrollerande och svår att hantera för flickan.

När man håller någon fast och inte har tillit till den andras egen förmåga, sliter den och drar för att komma loss.

Flickan slet sig fri. Eftersom bandet var så starkt, var hon tvungen att åka långt bort och länge.
I perioder hade mamman ingen vetskap om var flickan bodde eller hur hon kunde nås...men som sagt, de hade ju ett märkligt och starkt band. När oron blev för svår tänkte mamman intensivt på flickan...se mig...hör av dig...
Efter två eller tre dagar ringde flickan sin mor och sa: - Du är i mitt huvud hela tiden. Vad vill du?

När behovet av frigörelse var stillat kom flickan hem.
Hon skaffade man och barn. Mamman blev mormor.
Så fantastiskt! En alldeles ny liten människa, men som kändes bekant!
En alldeles självklar kärlek till den lilla nya, mycket lik den till de egna barnen, men friare.

Mamman och flickan var båda viljestarka. Detta ledde till konflikter och stor smärta emellanåt. Mamman funderade på livet och vad som egentligen är meningen med det som sker.
Hon tänkte: Jag tror att vi kommer till jorden för att lära och utvecklas till kärleksfulla själar. Att vi innan vi föds väljer livsuppgifter och teman att träna på och växa i. För förändring krävs något som sätter igång processen, en katalysator. Allt det svåra vi har utsatt oss för har givit oss gott om möjligheter att se på oss själva och andra med nya ögon. Det har givit oss möjlighet till intensiv utveckling under en relativt kort period. Vår starka kärlek till varann är ett skydd och en försäkran, att vi tål turbulensen och går hela genom processen. Hon tänkte-Jag älskar dig och är tacksam för allt vi upplevt tillsammans. Vi har båda vuxit.

Flickan som nu är kvinna har en sällsynt styrka och klokskap. Hon vandrar säkert genom livet och tar sig dit hon vill. - Låt dig inte begränsas, säger hon till sin mor när denna tvekar inför livet.

Sagan är inte slut här, de är mitt i processen. Kanske kommer ett nytt kapitel i bloggen senare, kanske inte.