En stilla lycka

Kylig klar luft,

stilla solsken,

fåglarnas rop över sjön.

Naturen är i avvaktan,

inför kommande vila.

Följa rytmen,

sänka takten,

vända sig inåt.

Njuta av det som är,

vårda det som finns

ger en stilla lycka.

Ansvar och nåd

Jag har alltid tänkt att jag har ansvar. Ansvar för mig själv och för mina handlingar. Ansvar för andra och hur jag påverkar dom. Det jag säger och gör får en effekt, likaväl som det jag inte säger och gör. Hur räcker man till? Hur långt sträcker sig ansvaret för andra?
Det är mycket lätt att prioritera ansvaret för andra och glömma bort eller inte skapa tid för att ta ansvar för sig själv och de egna behoven.
Att ha ansvar är en möjlighet att påverka men kan också kännas som allt för tungt i stunder då den egna energin inte riktigt räcker till. Känslor av skuld och dåligt samvete är tunga att bära.
Att fördela tiden mellan ansvaret för mina egna behov och ansvaret för andras är svårt. Mitt i dessa grubblerier mötte jag en vän som sa att det finns nåd. Nåd och acceptans även när man inte räcker till så som man själv önskar. Nåd att bara få vara utan några som helst krav. Nåden att duga precis som man är i alla lägen, utan att ha förtjänat den på något sätt.
Så trösterikt.
Jag duger bara genom att vara jag.