Jag har länge, kanske alltid, varit lite extra känslig.
Jag verkar bli betydligt mer nedsatt än andra efter en infektion och det tar längre tid för mig att repa mig. Likaså om jag inte fått den återhämtning som jag behöver efter en period med ökad belastning, för att jag inte lyssnar på mig själv och gör det jag känner att jag behöver, utan gör något som någon annan vill att jag ska göra. Eller något som jag lovat att göra för länge sedan när jag var pigg och mådde bra.
För mycket stimuli gör mig totalt utmattad och jag får alla tecken på kraftig stress! Tänker och skriver långsamt och får svårt att fungera normalt på jobbet. Då behöver jag avskärma mig och sitta för mig själv. Jag uppfattas säker som lite enstörig och osocial då av mina arbetskamrater, men detta är nödvändigt om jag alls ska fungera.
Att gå och shoppa på en galleria är inget nöje för mig, jag blir så slut att jag inte kan köpa något alls och helst bara vill lägga mig ner på golvet där och då.
Jag har en väl utvecklad känslighet för hur andra känner sig men jag har inte lika lätt att definiera mina egna känslor. Jag har genom åren förstått att "min hud är tunnare" än många andras, men att jag också har egenskaper som är av godo och som många andra saknar. Det hänger ihop men känsligheten, att kunna uppfatta sådant som många andra inte kan.
En medfödd extra känslighet, kan förstärkas av att man genom uppväxten varit utsatt för så mycket otrygghet att man måste vara på sin vakt, med alla nerver på helspänn, beredd att fly om det skulle behövas. Det kan också vara så att man medvetet har övat upp sin känslighet. Jag har gjort det, genom att utbilda mig inom healing och tränat mig i att känna in.
Det kan vara svårt att leva med den här extra känsligheten, samtidigt som det ger ett extra djup som man inte skulle vilja vara utan för allt i världen. Jag har tidigare trott att "jag är lite svag" att jag "har gått sönder lite grand" av det som hänt mig i mitt liv, samtidigt som jag inom mig vet att det inte är så. Under rätt förhållanden är jag starkare än många.
Jag har definitivt känt mig annorlunda. Det som andra tycker är kul och fartigt blir jag alldeles utmattad av så det är inget nöje för mig. Jag njuter av en god bok, eller fin musik, eller god vällagad och nyttig mat. Jag älskar djur. Jag älskar djupa meningsfulla diskussioner om livets viktigheter - och dödens. Jag tappar intresset på en millisekund om samtalet handlar om yta och meningslösheter. Jag tycker inte alls om stora tillställningar med mycket folk som jag inte känner men kan vara väldigt social i mindre sällskap.
För inte så länge sedan så läste jag en artikel, och sedan en bok, och sedan en bok till
som var skrivna om mig. Det var massor med exempel på hur jag känner mig i olika situationer, hur jag tänker och hur jag mår. Det fanns till och med ett test där man skulle svara på över 100 frågor. Jag fick nästan full pott! Det visar sig alltså, att jag är inte så utbränd som jag trott och jag är inte ensam om att vara så här. Man tror att ungefär var femte person är, vad man kallar HSP. Highly Sensitiv Persons. Så fantastiskt skönt! Det är inget fel på mig, jag är bara jag och det är helt okey! Det är helt rätt att vila och avskärma sig när man behöver det. Det är helt ok att tacka nej till fester och sammanhang där man inte trivs. Jag är vare sig utbränd eller deprimerad, jag är HSP!
Jag önskar att du lyssnar på vem du är och följer rösten från ditt inre.
Ljus och kärlek från mig till dig!
Eva.
