Kan vi fortfarande hela Moder Jord-trots alla varningsklockor?

Jag lyssnar Kiesha Crowther, shaman och wisdom keeper, på You Tube. Hon pratar om att nu är tiden inne för den stora förändringen på jorden. Hon pratar om att vi måste ta tillvara visdom från våra förfäder. Minnas gammal kunskap. Vända oss inåt och känna efter vad som verkligen är viktigt och rätt. Ta beslut mer med hjärtat än med hjärnan. Det känns sant, det hon säger. Materialismens tid är förbi och nu startar medmänsklighetens. Ända sedan vi var barn har vi fått lära oss att tänka fram lösningar och beslut. Att separera hjärna och hjärta. Nu ska vi istället "tänka med hjärtat". Ära moder jord som man skulle ära en älskad förälder. Ta ansvar istället för att skövla för tillfällig njutning. Tänka ett steg längre. Om jag gör det här som jag vill, hur påverkar det mig? Hur påverkar det andra? Hur påverkar det moder jord? Kiesha säger att vi kan skapa den värld vi vill ha, om vi tänker med hjärtat. Hon berättar om gamla profetior, som berättats av våra förfäder, som alla har inträffat. Alla utom en och det är den som ligger framför oss nu. Hon säger åt oss att "Remember who you are" Hon påstår att vi är gudomliga skapare, alla av oss, och att vi kan skapa den värld vi vill ha, för oss och för våra efterföljande. Att vi kan förena oss. Vara "The Tribe of Many Colors", med ett gemensamt mål. Att skapa en bättre värld.

Vågar vi tro på det? Vågar vi tro att vi har styrkan och förmågan? Kan det skada att försöka att tänka med hjärtat? Det är ju så, att när många människor fokuserar på samma sak, då händer det stora saker. Paradigm skiftar och världsbilden blir en helt annan. Vågar vi tro på att vi kan lämna efter oss en trygg och kärleksfull värld till de som kommer efter oss? Vågar vi låta bli att försöka?

Eva.

Att visa äkta respekt.

Jag vill vara en god medmänniska. Det är väldigt viktigt. Jag vill göra gott. Både mot mig själv och andra. Det är en stark drivkraft. Det har påverkat bl.a. mitt yrkesval.

När jag stod i kyrkan på examensdagen och tog emot min sjuksköterske brosch, så lovade jag mig själv att den dagen jag inte drivs av en önskan att göra gott för de människor jag möter i arbetet, då ska jag byta bana.

Det finns studier som visar att det är mycket hälsobringande att göra gott för andra. När jag har en önskan att göra gott för någon så händer positiva saker i min kropp (och själ).

En fara i yrken där man arbetar med och för andra människor, är att man glömmer bort att ta hand om sig själv. Det ansvaret kan man inte lägga på någon annan, även om det är bekvämare att skylla på andra och yttre omständigheter. Om jag inte gör gott för mig själv så kan jag inte heller göra gott för någon annan. Hur jag mår avspeglas i både det jag säger och i det jag gör. En annan aspekt av att ta ansvar för sig själv är att hitta sin gräns och vara noga med att inte låta den kränkas. För att vara hel behöver man visa respekt både för sig själv och sina medmänniskor. Om man inte respekterar sig själv och säger ifrån om någon vill kränka en, så kan man inte visa äkta respekt för någon annan.

Det här har tagit tid att lära sig. Det har genererat en hel del "växtvärk". Om man av naturen ogillar konflikter, ligger det nära till hands att kränka sig själv, och inte stå upp för det man vill eller tror på, hellre än att ta en argumentation. I det längre perspektivet är det ändå viktigt att man gör det, om det är nödvändigt. På längre sikt mår båda bäst av att veta var gränsen går. Både jag själv och den som har överträtt min gräns.

Det är också viktigt tycker jag, att kunna skilja på vem jag är och vad jag gör. Om jag säger eller gör något som stör en annan människa, så gör jag inte det av elakhet eller illvilja. Det betyder inte att jag är en dålig person, bara att jag sagt eller gjort något som skadat. Våra gränser kanske ser så olika ut att jag inte ens förstår att jag gjort något fel. Att kunna säga förlåt, jag menade inte illa är så viktigt. Att ändå stå upp för det man tycker är rätt, är ändå viktigare.

Jag önskar alla mina medmänniskor en fin dag.

Eva.

"Sjuksköterskor tar en stor risk"

"Sjuksköterskor
 tar en stor risk"
I Novembernumret har vårdförbundets tidning "Vårdfokus" flera artiklar om alternativa/komplementära behandlingar och om sjuksköterskor får använda dessa.
Jag har sedan tio år tillbaks använt mig av metoden Healing Touch om jag själv eller någon av mina nära behövt omvårdnad vid hälsoproblem. Healing Touch är utvecklat av sjuksköterskor och för sjuksköterskor i USA. Där är det en godkänd poängkurs. Sköterskorna där måste varje år visa intyg på att de förkovrat dig på något sätt, med en godkänd kurs. Healing Touch är en sådan.
Vi är många sjuksköterskor (och andra som ger omvårdnad) som utbildat sig i Healing Touch i Sverige och upptäckt vilken fantastiskt balanserande och behaglig metod det är.
Som nästan alla vet idag, så kan man påverka sitt hälsotillstånd mycket genom olika faktorer som balanserar. Om jag har väldigt mycket omkring mig och sällan har tid för återhämtning, blir jag sjuk. Om jag nästan alltid äter mat med högt energiinnehåll men aldrig rör på mig, blir jag sjuk. Om kraven på mig är höga och jag har liten möjlighet att påverka, mår jag dåligt. Vad som händer i dessa och många andra, väldigt vanliga situationer idag, är att jag kommer ur balans. Mitt kamp- och flykt system blir överaktiverat och mitt Lugn- och ro system får litet eller inget utrymme. Man kan använda en gungbräda som liknelse.
Vi sjuksköterskor är experter på omvårdnad. Det är vår proffession och specialitet. Vi utför mycket medicinska uppgifter på läkarens uppdrag, men omvårdnaden är det vi kan och leder. Vi vet att människan har många fler behov än de som kan täckas av en medicinkur eller operation.
När vi planerar omvårdnaden för någon utgår vi självklart från doktorns order, patientens önskemål och vår kunskap. Vi har många, många verktyg i vår "verktygslåda". Ett av dem kan vara Healing Touch. Om patienten önskar det. Om vi bedömmer att det är adekvat i den aktuella situationen. Om vi får tillåtelse. Vårt uppdrag är att göra det bästa vi kan för våra patienter/medmänniskor. Att förbjudas att använda något som är gott och faktiskt utan kända biverkningar (det är inte många läkemedel som kan slå det) för att några känner sig hotade, är snöpligt. Att ha kunskap om "det goda" men inte kunna ge det, när man jobbar med att ge, får en att må dåligt.
I USA var motståndet mot alternativa terapier i sjukvården stort för några år sedan, precis som i Sverige idag. Vad som ändrade det hela var att patienterna krävde alternativ. I USA är det till stor del pengarna som styr. Om patienterna inte erbjuds det de vill ha på en klinik, så byter de!
Den möjligheten finns i Sverige också , idag. Om jag inte är nöjd men min vårdcentral kan jag ta min "vårdpeng" med mig och byta vårdcentral. Kanske är tiden mogen. Kanske kan vi här också få ge allt det goda som vi kan och som våra patienter önskar. Vi är inget hot mot läkarna. Vi är inte ute efter att ta deras plats. Vi vill bara ge det bästa till vår medmänniska.
Eva, sjuksköterska.